Jasa

Nu är det dags att lägga ut alla korten på bordet. Som min bror sa: Nu får det bära eller brista.
Jag orkar inte hålla det längre inom mejj, å vara rädd för vad den andra ska säga om jag säger hur jag känner mejj.

Jag har bloggat om vänner förr, men det är en viss vän det handlat om mer eller mindre hela tiden. Inte vilken vän som helst, utan den vännen jag i stort sett känt hela livet, som jag ansåg som min absolut bästa vän, som min syster utan blodsband. Vännen jag delat glädje å sorg med, ja jag kan fortsätta hur länge som helst.
 
Jag vet inte vad som hände, vi gled ifrån varandra. Jag vågade inte säga nåt då heller, hur dåligt jag mår pga det, hur mycke jag saknar henne osv. Men en dag tog jag tag i det, vi pratade ut å sa att vi skulle skärpa oss. Ja det gjorde vi, men sen blev det samma sak igen.
 
Nu är jag lessen för att jag från andra får reda på att du åkt iväg i flera dagar. Det är du som ska säga det tll mejj, inte nån annan. Vänner säger till när dom åker iväg. Hur många gånger har inte jag frågat dejj om du vill följa med exempelvis till Jkpg? Men jag minns inte att du frågat mejj en enda gång om jag vill åka med någonstans över dagen.
Sen har jag försökt att umgås med dejj. Jag frågade dejj förra helgen om du vill att vi ska åka till kyrkan tillsammans, iaf för att umgås med varandra om inget annat. Nä du hade inte råd med det, och jag accepterade det. Men vaffö kunde du då inte fråga om vi ska hitta på nåt annat istället? Typ komma över till mejj, eller bjuda över mejj till dejj? Bara sitta å prata, för det kostar inget eller hur? Sen får jag reda på att du kanske ska åka iväg på fest med dina andra vänner. Det kostar mer att åka på fest 170 km bort, än att åka 40 km till kyrkan, är det inte så? Jag är så arg å lessen samtidigt, jag känner mejj så tom. Känns som att du slängt bort 21årig vänskap bara så där, men finns för dina andra vänner som du bara haft i några år. Jag säger inte att jag inte har gjort fel jag med, men jag har iaf försökt komma närmare dejj, å frågat om vi ska hitta på nåt. Men när man hela tiden får ett nejj, så orkar man inte mer.

Jag har berättat för dejj att jag vill flytta från Värnamo för att jag känner mejj så jäkla ensam. Vet du vaffö jag egentligen vill flytta? Jo för att jag har min bästa vän bara 5 minuter ifrån mejj men har inte sett henne på en evighet, å känner mejj bortglömd av henne. Det gör så jäkla ont, så jag vill rymma så långt bort från det som jag bara kan å försöka förtränga det.

Efter all skit som hände förra året i mars, så valde jag din sida. Du tvingade mejj absolut inte, men det var en självklarhet eftersom du var en del av mejj. Jag skulle aldrig någonsin välja någon annan framför dejj, men tyvärr kunde du det :(

Förlåt mejj, men nu är det sagt, jag var tvungen att lätta mitt hjärta. Jag är glad för din skull, att du mår bra å att du går framåt i livet å utvecklas ett steg längre, å jag hoppas att det fortsätter så. Lyckta till nu med allt!