Jasa

En djupt rörande historia!

"Mitt hjärta slår, men det känns som det kommer stanna. Det trycker till och gör så ont. Mitt hjärta skriker, men ingen hör. Jag vill bara att du ska förstå! Jag försöker förklara, men du vill inte lyssna.
 
Jag är bara en människa, inte en sten! Men med ett hjärta av sten så hade det kanske varit lättare. Eller hade det? En livs levande människa med ett varmt hjärta eller en känslolös stenmur? Vilket är bättre?

Jag stängde av allt som hade något med känslor att göra. Kärlek å sånt existerade inte för mig längre. Jag drog mig bort från alla, inte för att jag ville, utan för att det kändes som mitt enda val. Minnena av alla gånger jag blivit sårad fanns kvar i mitt hjärta, precis som ett namn inristat i ett träd. Så hur ska jag då låta någon ta del av mitt hjärta, när det för varje gång rycks bort bit för bit?

Jag blev en kall människa, som innerst inne bryr sig, men vågade inte visa det för någon. Du dök upp i mitt liv, jag spelade tuff, jag hängde med i dina svängar. Du var så där gullig, å jag var gullig tillbaka. Men jag lät inte dina vackra ord nå mitt hjärta, för då skulle det bli fel. Det gick riktigt bra att vara kall och inte visa några känslor, för jag visste inte längre vad känslor var för något. Du fortsatte med dina vackra ord utan att mena något med det tänkte jag. Men det kom faktiskt den dagen då du sa att du tycker om mig, och vill vara med mig. Jag stannade till! Jag tänkte en lång stund... Tyckte det var gulligt av dig att erkänna, men inget mer med det, jag fortsatte som vanligt. Tills jag stannade upp igen... Jäklar, en bekant känsla i magen. Det pirrar lite så där spännande. Samma sak med hjärtat, känner igen den där känslan också. Ni vet när hjärtat slår lite snabbare än det ska, men att det känns bra ändå.

Det kan inte vara möjligt att den där känslolösa tjejen som byggt upp den där stenmuren, känner värme och ömhet runtomkring sig igen. Men ändå är det möjligt... Jag vågade öppna upp mig igen efter en lång tid, jag vågade tro på att jag kan vara omtyckt och att jag kan tycka om igen. Det kändes så bra, jag log igen! Jag trodde på kärleken, för du skulle finnas där för mig och visa vad allt det där med kärlek innebär!

Men lika snabbt som du sa att du tycker om mig och vill vara med mig, lika snabbt försvann du utan ett ord. Utan en förklaring till den stackars flickan som började tro på lyckan igen. Jag lät mig ryckas med en sista gång av längtan efter att vara omtyckt, innan jag reste den eviga stenmuren igen. Tårarna fövandlades till is! "

Jag kanske ska bli författare, eller vad tycker ni?