Spökkällaren
När jag var runt 10-11 år var vi på besök med mamma & pappa hos Jasna & hennes familj. Så vi ungar samlades ute för att leka. I det området där dom bodde fanns en så kallad spökkällare. Det berättades att där bodde en läskig man som man INTE ska reta upp. Barn som barn, gillar att utmana ödet ni vet.. Så jag, brorsan, Jasna, hennes syster Vesna & några till bestämde oss för att vi skulle försöka ta oss in så långt vi kunde i spökkällaren. Men det fanns en regel, vi skulle gå i mörkret, i ett led eftersom källaren var smal. Tände någon lampan, skulle alla börja gå om från början osv. Och det hände några gånger att någon blev rädd & tände lampan så fick vi börja om. Ganska långt in i källaren fanns en dörr på högra sidan som ledde ut.
Så gick vi där livrädda & kom så långt in där den läskiga mannen bodde när vi plötsligt hör honom komma ut. Alla blir panikslagna och springer ut genom den dörren som leder ut på andra sidan, bara det att jag inte hann ut innan dörren slogs igen. Jag var alltså kvar i spökällaren ensam då jag ser skuggan av en man precis framför mig. Som i en film står jag helt stilla, stirrar på honom, börjar skrika högt som i i helvete, vänder mig om fortsätter skrika & börjar springa allt vad jag kan mot utgången där vi gick in. Dom andra fick lika mycket panik som jag när dom insåg att jag var kvar där inne & sprang från utsidan för att öppna dörren åt mig. När jag väl kom ut började jag störtlipa, fortfarande livrädd. Efter det fick alla lova att vi inte skulle berätta detta för våra föräldrar, men ändå var jag den som råkade skvallra för mamma sen, haha.
Jag vet inte själv om jag skulle tro på denna historian om jag fick höra den från någon annan, men eftersom jag själv var med om det så kan jag ju säga att det är sant. Det är nog det äckligaste jag varit med om.
Hittade en bild på en källare som nästan är identiskt med spökkällaren vi var i, bortsett att dörrarna inte var så nära varandra. Så tänk er hur det är att springa för livet i en sån här källare när det är kolmörkt. Snacka om trauma för ett litet barn som jag var då! Tur att man nu kan skratta åt det i alla fall :P
Så gick vi där livrädda & kom så långt in där den läskiga mannen bodde när vi plötsligt hör honom komma ut. Alla blir panikslagna och springer ut genom den dörren som leder ut på andra sidan, bara det att jag inte hann ut innan dörren slogs igen. Jag var alltså kvar i spökällaren ensam då jag ser skuggan av en man precis framför mig. Som i en film står jag helt stilla, stirrar på honom, börjar skrika högt som i i helvete, vänder mig om fortsätter skrika & börjar springa allt vad jag kan mot utgången där vi gick in. Dom andra fick lika mycket panik som jag när dom insåg att jag var kvar där inne & sprang från utsidan för att öppna dörren åt mig. När jag väl kom ut började jag störtlipa, fortfarande livrädd. Efter det fick alla lova att vi inte skulle berätta detta för våra föräldrar, men ändå var jag den som råkade skvallra för mamma sen, haha.
Jag vet inte själv om jag skulle tro på denna historian om jag fick höra den från någon annan, men eftersom jag själv var med om det så kan jag ju säga att det är sant. Det är nog det äckligaste jag varit med om.
Hittade en bild på en källare som nästan är identiskt med spökkällaren vi var i, bortsett att dörrarna inte var så nära varandra. Så tänk er hur det är att springa för livet i en sån här källare när det är kolmörkt. Snacka om trauma för ett litet barn som jag var då! Tur att man nu kan skratta åt det i alla fall :P
Kommentarer
skrivet av: Neli
OMG, det låter scary :O Haha.
Puss söt ♥
skrivet av: Cecilie - Bloggvärldens mest musikfyllda blogg
Vad läskigt :OO
Trackback
