Jasa

I onsdags var det dags efter matchen i handbolls-VM som jag så länge längtat efter, nämligen Serbien-Kroatien.
Känslorna inför matchen var väl blandade, man såg ju framemot det här mötet för det var ju minst sagt speciellt. Två balkanländer med stark vilja, ingen ville självklart förlora. Samtidigt så var man ju orolig att folk skulle ställa till med skit just för att det var Serbien och Kroatien som skulle mötas. Jag tycker inte att man ska blanda politik med sport, men tyvärr finns det ju idioter som tycker det.

Hur som helst, när dagen var kommen så var man ju riktigt taggad. På med serbiska t-shirten, måla den vackra flaggan på kinderna, packa ner världens finaste flagga i väskan, hoppa på bussen och mot Malmö Arena. En halvtimme senare var man framme där man möttes av både serbiska och kroatiska supportrar som battlade mot varandra utanför arenan.

När vi väl kom in i arenan och tog oss till våra platser på läktarna så kände man den speciella känslan. Den ena sidan full mer serber, den andra sidan full med kroater. Man visste att det skulle bli en kamp både på läktarna och på plan. På läktarna skulle det kämpas för vem som hejade mer och på plan skulle det självklart kämpas för att vinna.
In på plan kommer kommer varsin tjej, en med serbiska flaggan och en med kroatiska, efter dom kommer ett följe med barn. I serbiska klacken rullas helt plötsligt en ENORM serbisk flagga upp och vi alla står under den, som under en röd, vit, blå himmel. Vilken känsla!
Efter det var det dags för nationalsångerna och då kunde man tyvärr knappt höra dom för då skulle ju folk självklart bua ut varandras nationalsånger, tråkigt nog.
Nå ja, stämningen blev ju inte sämre för det, när matchen drog igång så var alla i extas. Arenan var full av liv och från vår sida hörde man b.la "Ovo je Srbija", "hocemo pobedu" och "pomozi Boze", från kroaternas sida hörde man "mi hrvati". Självklart skreks det ju många negativa saker också men det lämnar vi utanför, för detta var som sydsvenskan skrev en riktig familjefest.

Matchen var som alla matcher borde vara riktig spännande. Resultatet var jämnt hela tiden, och när första halvlek var slut så ledde mitt fina Serbien med en poäng. Alla vet att kroaterna är riktigt duktiga i handboll, så alla var säkra på att dom skulle köra över oss, eller kötta oss som min kroatiska vän Marija sa :P
Men vi visade att vi inte låter någon köra över eller kötta oss, vi kämpade för kung och fosterland. När det bara var 4 minuter kvar så ledde vi med 2 poäng och det såg ut som att det inte var helt omöjligt att vinna. Men tyvärr drog en av våra spelare på sig en onödig utvisning mot slutet, så kroaterna jämnade ut resultatet. 10 sekunder kvar av matchen och kroaterna har bollen vid målet precis, det kändes som en riktig skräckfilm. Det var det värsta som kunde hända att Kroatien slår in bollen i mål i sista sekunden. Minns inte vilken spelare, men han hoppar upp, skjuter bollen hårt mot målet och..... SPÄNNING.... TRÄFFAR STOLPEN! Hela serbiska sidan jublar av glädje och matchen blåses av. Matchen slutar lika med 24-24! Vem skulle tro det? Självklart ville man vinna, men det viktigaste var att inte förlora. Så att det blev oavgjort kanske var det bästa för båda sidorna. Folk slapp bråka och allt slutade bra. Och jag är riktigt stolt över att balkanfolket kunde bevisa att vi är civiliserade människor och inga odjur.







"Pevali su lijepa nasa a ja Boze pravde"